en väldigt speciell värme och kärlek.

 
Det här med jultraditioner. Jag är en sådan som tycker att det är bäst att ha det som det alltid har varit. Jag har uppmålade bilder i mitt huvud om hur jag önskar att julen alltid ska se ut, med samma fina familj, vänner och släkt. Ni vet allt det där som alltid har varit så bra, som man tittar tillbaka på med värme och kärlek.
Den här julen kommer inte bli som alla andra. En jul för mig har alltid varit en tid då jag myser extra mycket framför brasan med mina finaste vänner och familjemedlemmar Figaro och Bessie. De som alltid har funnits där när man bara behöver värme. Ibland kan det vara det enda som hjälper en att må bra, ett djurs närhet.
Det är så svårt att förklara för någon som inte har haft en sådan relation till någon. Det finns inget som kan ersätta den kärlek och värme som du får med dessa fantastiska varelser.
Det finns en speciell plats i hjärtat för min fina katt Figaro och min underbara hund Bessie, som aldrig någonsin kan bli fyllt igen. Den tomheten måste få vara där. Jag måste få vara ledsen. Jag vill inte bara acceptera att de är borta. Jag vet att de är det, men de ska inte vara det. De ska alltid finnas hos mig.
Det kommer nu vara en helt ny jul. En helt annorlunda jul, utan mina finaste vänner. En stor del av familjen har bara ryckts ifrån mig och det är klart att det alltid kommer att saknas något. Det kommer alltid att fattas en del i min fina familj.
Jag tror att julen kommer att vara underbar, med min nya vän katten Doris, min familj och hela min släkt. Och Doris ska få vara med om sin första jul och jag kommer att gosa med henne så mycket. Hon har inte tagit någons plats och jag skulle kunna säga att hon har mycket att leva upp till, men det gör jag inte. För hon är en ny familjemedlem och helt underbar och man kan inte ens jämföra dessa fantastiska individer med varandra.
Jag måste börja lära mig att acceptera förändringar. Det kommer inte alltid vara som det har varit. Jag tillåter mig själv att sörja, att mina älsklingar inte är med mig på mer. Men jag tillåter mig också att glädjas av att jag har fått så många jular, stunder och minnen tillsammans med dem och att de har hjälp mig att växa upp och bli jag. Jag kan sörja att de inte är med mig fysiskt, men jag brukar blunda, tänka att de kommer till mig och stryker sig vid mina ben eller skäller när någon kommer in genom dörren. Jag brukar drömma om att de springer omkring i köket där lax, skinkor och allt gott håller på att göras i ordning, smygande tassar under pianopallen när någon spelar piano och ett kurrande bredvid mig i soffan. Jag brukar sträcka fram min hand och drömma om att jag klappar Figaros fina päls och att jag känner Bessies tass på mitt ben, sittandes bredvid varandra i soffan, när hon vill bli klappad.
För jag minns och jag vill alltid minnas hur det är, eller hur det var. Samtidigt som jag känner det tomma hålet i mitt hjärta som aldrig kommer att fyllas igen blir jag helt varm i kroppen av att minnas.
När det gör extra ont när jag är hemma i Sverige under julen ska jag bara blunda och drömma.
För jag vet att de är med mig. Jag föreställer mig verkligen att de springer omkring i huset hos mina föräldrar och de kommer alltid att vara där, även fast jag inte kan se dem. Men de finns där. Jag vet det.
Jag älskar er och saknar er, Figaro och Bessie.
#1 / / Maja:

<3 :(

#2 / / Stephanie Löfgren:

<3

#3 / / Vivvi:

<3