Lotta Lindgren

Det är så konstigt. Jag älskar att vara hemma, bland alla mina vänner, min familj, i min säng, mitt hus, i Göteborg och Sverige och över huvud taget. Jag älskar Sverige. Men jag vill bort så himla mycket. Långt bort och upptäcka nytt. Hitta förändringar. Varför är det så? Jag tycker det är jobbigt att tänka på nästa år om jag går någon folkhögskola i Sverige. Då är det ett helt år. Orkar jag det? Eller ett år borta i något fjärran land? Det vore väl häftigt...

Mer instagram från Januari (i brist på andra bilder).

Axoner, aktionspotential, kognition, nervceller och hjärnor hit och dit. Har haft en lång pluggvecka, men det är intressant så det går. Men nu är det fredag, helg. Jag ska försöka slita mig från psykologiboken lite och försöka njuta av att det är helg.

Lite instagram från januari.

Nu var det mer än en månad sen vi kom hem från Rom. Allt känns som en dröm. Vi var där hela hösten, men tiden bara rann iväg samtidigt som det kändes som en evighet. Jag saknar det i alla fall.

Det är nu jag ska börja packa ihop mitt liv, min barndom, min ungdom. Men är det nu jag blir vuxen? Jag är tjugo år gammal och ska nu flytta hemifrån. För vissa är det en självklarhet, men för mig är det svårt. Jag vet att jag kommer ha det så kul i lägenheten, som bara ligger en kvarts gångavstånd från huset där jag bor nu. Men det är ändå ett stort steg för mig. Det är nu jag ska lämna allt bakom mig och bara blicka framåt, eller? Jag fastnar så gärna i det förflutna. Jag har växt upp i detta hus och nu ska jag bara säga hejdå. Jag och min tvillingsyster flyttar tillsammans, så nu är bara våra småbröder kvar här. Jag värsta är att se hur min yngsta lillebrors ögon börjar fyllas med tårar när man pratar om flytten. "Om ni flyttar måste komma hit MINST sex dagar i veckan!". Jag vill ju inte göra någon ledsen, men han har nog bara insett att han kommer bli ensamt barn kvar till sist, just för att han är yngst. Jag kommer att sakna att bo med djur. Figaro och Bessie. Min underbara.
Vårat hus har varit ett öppet hus, verkligen. För alla. Folk kommer in, går och kommer igen. Det är som om det här är mittpunkten för alla. Det är hit man kommer. Min vänner känner sig hemma här. De kan komma hem hit utan att jag är hemma och sova i min säng. Det är så bra.
På ett sätt känns det bra att flytta. Det blir nytt liksom. Man får ju tro att förändringar är bra. Men jag kommer sakna att bo här. I mitt hem. Det kommer alltid vara mitt hem.
Det som ändå känns bra är att det bara är Slottsskogen emellan. Så vi är ju typ hemma ändå.

När vi bodde i Italien i höst passade vi på att åka till vackra staden Florens.

Jag drömmer och tänker och tänker och drömmer. Just nu:
Läsa musik, teater, bild och foto på Santa Monica collage, där det är sommar när det är vinter och ingen vinter alls. Tänk att inte behöva ligga under täcket i 6 månader, för att det är för kallt att gå ut. Kunna gå strandpromenader, träffa människor från hela världen, cykla omkring i värmen och solen. Att lära sig surfa på Stilla havets vågor, gå promenader längs Third street och upptäcka mysiga caféer, gå på strandpartyn och åka inlines. Att åka runt i LA, lära sig om filmskapandet, teatern och allt vad som hör till. Bara hitta mig själv typ. Känns inte som att det kommer att hända här. Vill bara bort, där jag har det bra. Jag vet att det låter bortskämt, men jag vill faktiskt göra något jag vill.

Varför ska det finnas så mycket att vilja göra? Varför ska man ha så många drömmar? Jag antar att det är bra att drömma, men att välja en dröm att kämpa till. Hur gör man det? Jag vill inte vara kvar i Sverige. Jag älskar Sverige, men jag vill upptäcka nytt. Jag var i Rom hela hösten och det kändes så bra, att ingenting var likt det jag har här hemma. Jag tycker om att fly bort från verkligheten.

Det är början av ett år och jag tänker på framtiden så att min hjärna exploderar. Har fått för mig att vilja åka till New York och gå på New York film academy och lästa Musical Theatre, men det är en sån lång process dit och det kostar så himla mycket. Just nu önskar jag bara att jag skrapade en trisslott och vann. Om jag inte kommer till New York kanske det blir London, men jag vet inte. Det är lite för nära Sverige. Jag vill lång bort. Svårt allt det här.