Lotta Lindgren

Jag lever ofta kvar i det förflutna. Händelser och tidpunkter som har varit bra i mitt liv håller jag gärna fast vid och vill uppleva igen, för att jag är rädd att inget lika bra ska komma. Jag saknar ofta saker, människor och stunder. Förmågan att minnas kan vara det finaste vi människor har tycker jag. Jag bläddrar ofta tillbaka i min minnesbok för att komma ihåg, blundar och låtsas som att jag befinner mig i det jag minns. Men jag måste nog lära mig, att minnen är inget man kan återuppleva. Det går helt enkelt inte. Jag måste lära mig att blicka framåt, att längta efter saker istället för att sakna. Det som har varit, det finns alltid kvar i min minnesfyllda bok. Och jag får väl vara glad över att den boken är så tjock och jag får istället försök fylla den ännu mer.